Han hade tappat håret.
För inte allt för länge sen gick min farmor bort i cancer. Hon och min morfar (som är förlovade) var på semester i Thailand. Dom var där och firade farmors 60årsdag. På kvällen var dom ute och åt och hade det mysigt. Dagen efter kollapsade Farmor. Hon fördes till ett sjukhus i Thailand och var där ett tag innan dom kunde åka hem till Sverige.
När dom kom hem till Sverige visste dom fortfarande inte vad det var för fel. Det gjordes en massa tester och tillslut fick vi veta att hon hade en liten, liten prick i lungan som skickade metastaser till hjärnan. Hon hade alltså en svår typ av lungcancer. Hon visste redan då att hon inte hade långt kvar att leva. Men det var något jag hade svårt att acceptera. Inte skulle min farmor dö i lungcancer! Hon var en utav de starkaste personer jag kände. Inte skulle cancern vinna över henne! Hon skulle såklart klara sig. Jag var helt inställd på det.
Sen en dag hade hon tappat håret. Hon hade tappat håret och hela hon var förändrad av alla de mediciner hon åt. Men jag tänkte även då att hon skulle klara det. Tills en dag då jag kom på att min farmor skulle dö, hon skulle inte bli bra och bli som förut. Men även om jag visste de så tänkte jag ändå att ett mirakel skulle ske och hon skulle bli bra. Men det blev hon inte.
Den sista tiden bodde hon på hospice i sidsjön. Ett jättefint ställe med en underbar personal. Hon låg bara där. Man visste inte om hon förstod vad som hände, om hon hade ont eller något. Vi försökte hälsa på henne så ofta vi kunde, men det var inte farmor som låg där samtidigt som det var det. Min starka farmor som klarade allt! Även då tänkte jag att hon skulle bli bra. Men det blev hon inte.
Det var dagen då det var dragracing på sättna. Mamma och pappa fick samtal på morgonen att farmor hade blivit sämre och jag kände redan då på mig att nu är det över. Men jag fortsatte ändå med mina mirakeltankar. Mamma och pappa åkte till hospice medans Jonna, Richard, Robin och jag åkte till sättna för att kolla på bilar. Något jag längtat efter hela sommaren. Efter ett tag kom mamma och pappa också dit och kollade lite. Sen gick dom iväg en sväng och kollade på något annat.
Vi satt där på läktaren och tittade och njöt av ljudet från motorerna. Då kom mamma och pappa springande och sa att farmor dött och att dom skulle åka in till hospice. Jonna följde gråtande med dom. Men inte jag. Jag stannade där med Richard och Robin. Jag klarade inte av att följa med. Ville inte tro att mitt mirakel inte fanns.
Vi var kvar där ett tag sen skjusade Richard mig till hospice där mamma, pappa, Jonna och morfar var. Dom satt i ett rum där det fanns lite fika som dom sa att jag fick ta av om jag ville. Men jag var inte sugen på det. Vi fick sitta där och vänta medans dom gjorde i ordning farmor så vi kunde gå in och säga hej då. Personalen kom och kollade till oss och försökte hjälpa oss genom allt det svåra så mycket de kunde. Sen fick vi gå in till farmor.
Hon låg där och såg så fridfull ut. Det var första gången jag såg en död person. Jag villa gråta men kunde inte. Jag visste att om jag började skulle jag aldrig sluta. Jag ville vänta tills jag kom hem och kunde gå undan från alla, ville inte att dom skulle behöva se. Det gjorde så ont att se henne ligga där. Men nu hade hon det iallafall bra. Hon slapp all medicin och allt annat. Hon var äntligen fri. Perioden efter var jobbig. All planering till begravningen och sjösättningen och allt. Jag fick veta en hel del som jag inte visste. Som till exempel att farmor hade frågat läkaren hur länge hon hade kvar när hon fick beskedet om sin cancer. Hon hade då fått svaret 2 månader till 2 år. Även om vi alla fanns där för farmor så känns det som att hon gick igenom allt själv. Jag ser fortfarande upp till henne och önskar att vi fått några år till. Men är ändå jätteglad för de år vi fick. Allt vi var med om tillsammans och allt vi klarade.
Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att farmor fortfarande finns och att jag snart träffar henne igen. Jag kommer alltid på att det inte är så. Men en dag kommer vi så klart ses igen!
Nu i helgen var jag hem till morfar. Vi hade varit och kollat på två amazoner i Huddik och Söderhamn och stannade hos morfar när vi åkte hem. Jag hade inte träffat han på ett tag utan bara pratat med han över telefon. Jag blev lite chockad när jag såg att han hade tappat håret. Det är som första varningsklockan. Morfar har också fått cancer nu. Han har fått tillbaka sin prostatacancer. Han får behandligar för fullt och verkar vara rätt pigg. Jag tror att han kommer klara det. Det måste han göra. Han klarade det förra gången.
När dom kom hem till Sverige visste dom fortfarande inte vad det var för fel. Det gjordes en massa tester och tillslut fick vi veta att hon hade en liten, liten prick i lungan som skickade metastaser till hjärnan. Hon hade alltså en svår typ av lungcancer. Hon visste redan då att hon inte hade långt kvar att leva. Men det var något jag hade svårt att acceptera. Inte skulle min farmor dö i lungcancer! Hon var en utav de starkaste personer jag kände. Inte skulle cancern vinna över henne! Hon skulle såklart klara sig. Jag var helt inställd på det.
Sen en dag hade hon tappat håret. Hon hade tappat håret och hela hon var förändrad av alla de mediciner hon åt. Men jag tänkte även då att hon skulle klara det. Tills en dag då jag kom på att min farmor skulle dö, hon skulle inte bli bra och bli som förut. Men även om jag visste de så tänkte jag ändå att ett mirakel skulle ske och hon skulle bli bra. Men det blev hon inte.
Den sista tiden bodde hon på hospice i sidsjön. Ett jättefint ställe med en underbar personal. Hon låg bara där. Man visste inte om hon förstod vad som hände, om hon hade ont eller något. Vi försökte hälsa på henne så ofta vi kunde, men det var inte farmor som låg där samtidigt som det var det. Min starka farmor som klarade allt! Även då tänkte jag att hon skulle bli bra. Men det blev hon inte.
Det var dagen då det var dragracing på sättna. Mamma och pappa fick samtal på morgonen att farmor hade blivit sämre och jag kände redan då på mig att nu är det över. Men jag fortsatte ändå med mina mirakeltankar. Mamma och pappa åkte till hospice medans Jonna, Richard, Robin och jag åkte till sättna för att kolla på bilar. Något jag längtat efter hela sommaren. Efter ett tag kom mamma och pappa också dit och kollade lite. Sen gick dom iväg en sväng och kollade på något annat.
Vi satt där på läktaren och tittade och njöt av ljudet från motorerna. Då kom mamma och pappa springande och sa att farmor dött och att dom skulle åka in till hospice. Jonna följde gråtande med dom. Men inte jag. Jag stannade där med Richard och Robin. Jag klarade inte av att följa med. Ville inte tro att mitt mirakel inte fanns.
Vi var kvar där ett tag sen skjusade Richard mig till hospice där mamma, pappa, Jonna och morfar var. Dom satt i ett rum där det fanns lite fika som dom sa att jag fick ta av om jag ville. Men jag var inte sugen på det. Vi fick sitta där och vänta medans dom gjorde i ordning farmor så vi kunde gå in och säga hej då. Personalen kom och kollade till oss och försökte hjälpa oss genom allt det svåra så mycket de kunde. Sen fick vi gå in till farmor.
Hon låg där och såg så fridfull ut. Det var första gången jag såg en död person. Jag villa gråta men kunde inte. Jag visste att om jag började skulle jag aldrig sluta. Jag ville vänta tills jag kom hem och kunde gå undan från alla, ville inte att dom skulle behöva se. Det gjorde så ont att se henne ligga där. Men nu hade hon det iallafall bra. Hon slapp all medicin och allt annat. Hon var äntligen fri. Perioden efter var jobbig. All planering till begravningen och sjösättningen och allt. Jag fick veta en hel del som jag inte visste. Som till exempel att farmor hade frågat läkaren hur länge hon hade kvar när hon fick beskedet om sin cancer. Hon hade då fått svaret 2 månader till 2 år. Även om vi alla fanns där för farmor så känns det som att hon gick igenom allt själv. Jag ser fortfarande upp till henne och önskar att vi fått några år till. Men är ändå jätteglad för de år vi fick. Allt vi var med om tillsammans och allt vi klarade.
Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att farmor fortfarande finns och att jag snart träffar henne igen. Jag kommer alltid på att det inte är så. Men en dag kommer vi så klart ses igen!
Nu i helgen var jag hem till morfar. Vi hade varit och kollat på två amazoner i Huddik och Söderhamn och stannade hos morfar när vi åkte hem. Jag hade inte träffat han på ett tag utan bara pratat med han över telefon. Jag blev lite chockad när jag såg att han hade tappat håret. Det är som första varningsklockan. Morfar har också fått cancer nu. Han har fått tillbaka sin prostatacancer. Han får behandligar för fullt och verkar vara rätt pigg. Jag tror att han kommer klara det. Det måste han göra. Han klarade det förra gången.
Änglar finns
Kommentarer
Postat av: Madeleine
Gud vad hemskt... jag hoppas allting löser sig till det bästa.
Trackback
